Då var det dags för tjejmiddag i Kramfors igen. Kanske var jag den enda som sett fram emot detta för när jag påminde på Facebook under helgen hade både Lottis och Helen totalt glömt bort tjejmiddagen. Jag är inte så säker på att Catarina heller kom ihåg, men hon hade i alla fall vett att spela med. Hon är en sann vän. Lottis har ju inget liv så hon kunde komma på tjejmiddagen i alla fall. Värre var det med Helen som har sitt fancy jobb att tänka på. Vi valde i alla fall att köra utan Helen, trots att vi alla visste att det inte skulle bli som vanligt.
Vanligtvis brukar vi bjuda på nya rätter (ja inte jag då som råkat köra favorit i repris några gånger), spännande saker vi blivit bjudna på eller roliga recept vi hittat i tidningar eller på nätet. Men denna gång ville jag inte göra något nytt. Jag var sugen på köttbullar. Och köttbullar det blev!
Köttbullar och blomkålsmos
Köttfärs, lök, vitlök, mjölk/grädde, ströbröd, ägg och kryddor. Blanda, rulla och stek.
Koka ett blomkålshuvud mjukt med en buljongtärning. Häll bort allt vatten. I med en klick smör och 2 dl riven ost (jag tog västerbotten) och en msk grädde. Kör med mixerstav.
Servera med brunsås, lingonsylt och en sallad.
Helens svek låg som en blöt trasa över oss hela middagen. Lottis försökte lätta upp stämningen genom att berätta om sina senaste krämpor, men vi blev bara dystrare av det. Spiken i kistan var när Catarina började tala om mamografiåldern, om att fylla jämnt och jag insåg att nästa gång vi fyller jämnt fyller vi 50! Här satt vi tre sorgliga figurer, utan något annat än döden framför oss. Jag kände att jag måste göra något för att försöka liva upp tillställningen. Jag hämtade efterrätten.
Blåbärsglass
4 dl grädde vispas i en skål. I en annan skål vispas 2 ägg (det stod 3 i receptet), 3 tsk vaniljpulver och 1 dl sötningsmedel. Blanda grädde, resten och 5-6 dl blåbär (det stod 3 i receptet). Frys i minst fyra timmar och rör runt lite i bunken en gång i timmen.
Någonting hände! Plötsligt flöt samtalet igen. Jag drog ett skämt och de skrattade. Lottis började steppa och Catarina sjöng kanon med sig själv. Nu var allt som vanligt igen. Vi pratade politik och löste världsproblem. Vi talade sport och delade våra bästa träningstips med varandra. Visst saknade vi fortfarande Helen, men det där tomrummet som vi alla tre känt, kändes så mycket mindre. Luften var lättare att andas och vi kände att vi skulle klara det.
PS. Guldbikinin och motorhuven följs upp på nästa tjejmiddag. DS
